Jag hatar mina hjärnspöken!

Jag hatar när dom tar överhand och jag tappar kontrollen över mig själv. Det är inte okej någonstans! Vissa dagar är jag rädd för vad jag tänker och känner, framförallt då jag samtidigt har svårt för att stoppa impulserna. Dessa jävla impulser! Dessa jävla utbrott! Allt som händer tar så mycket energi. Jag pallar inte! Jag fixar inte denna ångest! Inte nu. Inte sen. Aldrig. Ångesten gör ont. I hela mig. Hela tiden. Varför måste denna ångest få finnas? Varför måste jag finnas?