Tiga! Min alldeles egna lilla trygghetsmaskot. Säger aldrig ett ljud, men finns alltid där oavsett vad som än händer. Nu behöver jag aldrig känna mig riktigt ensam igen. Så tack för att du blev min!

I en trasslig tillvaro kan allt hända. Jag vet att folk runt omkring mig är oroliga. Och dom har faktiskt all rätt att vara det. Jag är inte ens mig själv längre. Jag är jag men ändå inte! Går runt i nån slags dimma och hittar ingen väg ut. En lång mörk labyrint utan slut. Det är läskigt! Så jävla läskigt! Dag ut och dag in... Försöker fokusera, men det är svårt. Jag är så trött. Min hjärna är så trött. Blir så ledsen när jag tänker på hur mycket jag till exempel brukar komma ihåg - som datum, tider, texter, namn, nummer osv. Nu minns jag inte ens mitt eget hemnummer. Och på jobbet behöver jag extra hjälpmedel för att inte glömma vad jag håller på med. Det suger! Livet suger!

Jag vet att vissa människor gör sitt yttersta för att jag ska må så bra som möjligt. Och det är ju egentligen inte dom jag klandrar när allt blir fel. Men någonstans måste det ju komma ut. Någonstans måste ju frustrationen ta vägen. Någonstans måste jag ju göra av mig själv. Eller? Som någon sa; "det gör så ont att se dig må så här". Vad ska jag göra då? Ljuga? Låtsas att allt är okej? Nej, tror inte det! Plåga mig själv mer än jag redan gör? Nej, tror inte det! Ändå rasar jag...