"Om du går igenom ett helvete - så fortsätt gå"

Kommunen gör det igen och igen och igen och igen och igen - likaså deras små irriterande skumtomtar. Snälla, tala om för mig vad fan jag ska göra - för jag orkar inte ta mer skit nu. Jag orkar inte gå igenom det här längre. Orkar inte kämpa ensam längre. Inte ens smärtan av rakbladen gör ont längre...

Som om inte morgonen var jobbig nog - uppepå allt annat så avbokade bostödet dessutom 3 timmars stöd idag (med 30 minuters marginal, hejja). Jag visste redan med krånglet igår att det var så här det skulle bli. Men... Varför skulle jag känna mig sviken? Varför skulle jag känna mig övergiven? Varför skulle jag ha en anledning att falla ner i avgrunden igen? Jag är ju trots allt bara en liten minidroppe i havet...

Snälla pappa, prata med mig! Berätta för mig hur det är där uppe i himmelen. Kommer du att finnas där när jag kommer dit? Om jag ens kommer dit? Slipper jag smärtan? Ångesten? Denna grymma verklighet? Jag saknar dig! Vet också att många skulle sakna mig om jag försvann. Men jag orkar inte längre. Och livet kommer att gå vidare - för dom också...

FÖRLÅT

Dagens absolut största peptalk kom från helt oväntat håll - från en helt vanlig fyraåring som råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Den ungen är så otroligt underbar! 

Jag hatar mina hjärnspöken!

Jag hatar när dom tar överhand och jag tappar kontrollen över mig själv. Det är inte okej någonstans! Vissa dagar är jag rädd för vad jag tänker och känner, framförallt då jag samtidigt har svårt för att stoppa impulserna. Dessa jävla impulser! Dessa jävla utbrott! Allt som händer tar så mycket energi. Jag pallar inte! Jag fixar inte denna ångest! Inte nu. Inte sen. Aldrig. Ångesten gör ont. I hela mig. Hela tiden. Varför måste denna ångest få finnas? Varför måste jag finnas?

Tiga! Min alldeles egna lilla trygghetsmaskot. Säger aldrig ett ljud, men finns alltid där oavsett vad som än händer. Nu behöver jag aldrig känna mig riktigt ensam igen. Så tack för att du blev min!

I en trasslig tillvaro kan allt hända. Jag vet att folk runt omkring mig är oroliga. Och dom har faktiskt all rätt att vara det. Jag är inte ens mig själv längre. Jag är jag men ändå inte! Går runt i nån slags dimma och hittar ingen väg ut. En lång mörk labyrint utan slut. Det är läskigt! Så jävla läskigt! Dag ut och dag in... Försöker fokusera, men det är svårt. Jag är så trött. Min hjärna är så trött. Blir så ledsen när jag tänker på hur mycket jag till exempel brukar komma ihåg - som datum, tider, texter, namn, nummer osv. Nu minns jag inte ens mitt eget hemnummer. Och på jobbet behöver jag extra hjälpmedel för att inte glömma vad jag håller på med. Det suger! Livet suger!

Jag vet att vissa människor gör sitt yttersta för att jag ska må så bra som möjligt. Och det är ju egentligen inte dom jag klandrar när allt blir fel. Men någonstans måste det ju komma ut. Någonstans måste ju frustrationen ta vägen. Någonstans måste jag ju göra av mig själv. Eller? Som någon sa; "det gör så ont att se dig må så här". Vad ska jag göra då? Ljuga? Låtsas att allt är okej? Nej, tror inte det! Plåga mig själv mer än jag redan gör? Nej, tror inte det! Ändå rasar jag...

Tänk att ordet trygghet kan betyda så himla mycket! För mig betydde det allt!

Nu har den största tryggheten i mitt liv förvandlats till någonting helt annat. Jag förstår inte. Jag kommer nog aldrig att förstå. Aldrig att förstå... Vad är egentligen meningen med att sänka en annan människa så jävla långt? Som om dom inte visste att det skulle hända? Att reaktionen skulle komma? Att jag skulle stupa? Klart som fan att dom visste det! Jag försöker hålla ihop så gott det går. Men med tårar som bränner bakom ögonlocken är det omöjligt att sova. Klockan tickar högre än någonsin. Timmarna flyger iväg. Och snart måste jag gå upp för att möta en ny dag i denna jävla kalla verklighet. Jag behöver min trygghet! Jag behöver den mer än någonsin just nu! Men det är bara att inse - verkligheten kommer aldrig mer att bli sig lik igen! Jag kommer aldrig mer att bli mig lik igen!

Ännu en natt passerar. Ännu en natt som jag gråter mig till sömns. Godnatt Världen!

K A O S

Kaos är just det ordet som lättast beskriver min vardag. En vardag full av stress, ångest, självskador, självmordstankar, (o)rutiner, förändringar, funktionsnedsättningar, kronisk njursvikt, högt blodtryck, celiaki, ätstörningar, boendestöd, ledsagning, social fobi, mardrömmar, migrän, depression, otrygghet och en ständig kamp för en någorlunda dräglig tillvaro. Livet är svårt att leva. Livet är komplicerat. Livet är inte rättvist. Men framförallt så har mitt liv rasat samman!

Att "hamna mellan stolarna" i samhällets fina system får konsekvenser, och till slut orkar man inte kämpa längre. Nu har jag varit stark alldeles för länge, och jag har istället rasat ihop fullständigt. Så här långt under ytan har jag inte varit på flera år. Det gör så jävla ont. Varje andetag gör ont! Känslan av att vara så otroligt himla värdelös gör ont! Känslan av att vara omtyckt men samtidigt hata sig själv gör ont! Känslan av att "om du inte gör som vi säger så får du skylla dig själv" gör ont! Känslan av att inte längre ens få ihop en endaste lyckad dag gör ont! Känslan av att faktiskt vilja dö gör ont! Så otroligt jävla ont! Jag är inte rädd för att dö, men jag borde inte vilja dö. Jag borde vara full av livslust. Jag borde leva livet. Jag borde vara mig själv. Jag borde vara den där spralliga, glada, charmiga, humoristiska, underbara människan som jag innerst inne vet att jag är. Men jag orkar inte längre!